Jag skulle inte påstå att jag va lätt att ha och göra med när jag var tonåring för den tiden va en väldigt jobbig tid för mig och också för min mamma som ändå var ensamstående med två barn vars pappa inte hjälpte henne med ett skit, eller jo just det, han betalade lite underhåll varje månad men som knappt märktes alls!
Jag och min mamma är extremt lika till sättet och humöret och det va framför allt där det krockade mellan oss två, vi hade svårt att komma överrens om det mesta och bråkade en hel del om allt. Jag har alltid varit den som sagt vad jag tycker och tänker vilket har varit både bra och dåligt och min mamma är precis likadan.

När jag gick i 7:an så blev jag väldigt skoltrött och gick i en skola där det krävdes väldigt mycket ansvar vilket jag absolut inte va redo för i den åldern så jag gjorde det lätt för mig och sket i allt! Jag började röka precis som dom flesta tonåringar gör, jag skolkade och tillbringade mina dagar hos kompisar eller pojkvän istället och det gick mer och mer utför och mamma fick komma till skolan och sitta på samtal med mig och rektorn och ibland sitta och lyssna när jag läste lusen av både lärare och rektor för att jag va så trött på allt som hade med mitt liv att göra!
Jag började också festa en hel del när jag var 13, vara ute sent på kvällarna vilket också satte käppar i hjulen att prestera i skolan.. Jag minns ett tillfälle och det va kanske första terminen i 9:an och jag och en tjejkompis skulle sova hos en killkompis vi hade som gick en klass under oss. Vi åkte hem till han och fick sen för oss att festa även fast vi visste att det va skola dagen efter, det blev en galen kväll som jag sent kommer att glömma! Men såklart inte lika roligt dagen efter när vi kom till skolan bakfulla som två apor och skulle försöka plugga. Det slutade med att vi åkte hem till hennes pojkvän och la oss och sov resten av dagen!
När dagen kom och vi skulle börja fundera över vad vi ville välja för program till gymnasiet och allt handlade om poäng för att komma in så slog det mig att jag kanske skulle börja plugga men det bara gick inte! Jag byggde upp en del av mina betyg och fick hyffsade påäng för att komma in. Jag valde Samhälssprogrammet för att det var en bred linje och man kunde bli nästan vad som helst! OM MAN PLUGGADE..

På helgerna så va det bara festande som gällde, jag hamnade helt med fel umgänge och festade mestadels med "pundare".. Absolut ingenting som mamma visste om, egentligen visste hon inte ens att jag drack över huvudtaget! Man sa som dom flesta andra ungdomar säger till sina föräldrar << Jag ska på filmkväll >> och mamma trodde mig, jag va inne i stan varje helg eftersom vi bodde på landet och alla mina vänner i stan. Mamma visste egentligen ingenting om mitt liv för jag valde att aldrig berätta något för henne och när hon frågade så hittade jag på något annat..
Många av mina vänner började dricka alkohol för att dom va deppiga och även testa droger och det va enkelt att få tag i det eftersom det fanns till hands på varje fest men jag testade ALDRIG.. Jag tyckte det var fel och såg ingen som helst anledning till att pröva så jag höll mig till min Brännvin Special som jag alltid drack då och många av gångerna skulle jag inte ha druckit ens det, det slutade med att jag deckade eller spydde och någon annan full kompis eller okänd person fick ta hand om mig. Mamma sa också alltid till mig att jag skulle vara så försiktig med alkohol eftersom jag har väldigt mycket anlag till att bli alkoholist men jag visste för det mesta vart min gräns gick och när jag skulle sluta dricka så jag kan ärligt säga att det inte var någon fara på den biten..

Det handlade också väldigt mycket om killar i den åldern och man träffade killar som man blev intresserad av men som det inte blev något mer med sen och även fast jag har en väldigt felvriden syn när det gäller killar så va det många av mina vänner som hade ÄNNU mer felvriden syn.
En kompis till mig tex, chattade mycket med killar på nätet och fick dom att på såsätt bli intresserade av henne och sen kunde hon skicka bilder på sig själv naken, bara på brösten eller något sånt för att dom sen skulle fylla på hennes kontantkort till mobilen. Hon försökte även få mig att göra det men jag ville inte utlämna mig själv på det sättet eftersom att det först och främst va väldigt väldigt fel emot killen och sen för att jag absolut inte kände mig bekväm i situationen av att ta nakna bilder på mig själv och sen skicka till någon helt främmande människa. Hon tyckte att jag var jättetöntig och förstod mig inte alls...

Hon blev sen jättebra kompis med en annan tjej som jag känt sen dagis och jag blev som tredje hjulet! Dom två hittade på allt tillsammans och frös ut mig helt och hållet.. Och då rasade det för mig totalt, jag hade det jobbigt hemma, skolan gick åt helvete och min BÄSTA kompis från dagis hade "lämnat" mig, för det va så jag kände. Jag drog mig bort helt och hållet och gick in i mig själv och mådde så psykiskt dåligt att till och med min skolsköterska en dag bad min lärare att skicka mig till henne. Jag kom in på hennes kontor och förstod inte alls vad jag hade där att göra och det första hon frågade mig va att få se mina armar och det va för att hon ville se om jag skurit mig i handlederna som många andra tjejer gjorde och det hade jag givetvis inte. Men däremot hade jag skrapat upp två stora sår på ovansidan av underarmen som varade och va infekterade! Hon sa ingenting utan hämtade bara sårtvätt och några kompresser och la om det.
Sen började hon fråga mig om hur jag mådde och jag svarade självsäkert att jag mådde så himla bra. Men hon tröck på en öm punkt, hur är det hemma? Och då brast jag, jag började gråta och kände mig hur fånig som helst men hon lät mig bara göra det tills jag sen samlade mig och började berätta om allt med både pappa och mamma och sen mina vänner! Hon lyssnade och sen sa hon till mig och jag minns det såväl << Jag har studerat dig några dagar här i skolan och har för varje dag sett att du mår sämre och sämre, du kommer till skolan och är blek och du ler aldrig ditt glada leende längre. Du brukar vara en tjej som man blir glad av att titta på men ditt leende är borta Clara. Jag vet att du inte vill att någon ska märka hur du egentligen mår och därför sätter på på dig en skyddsmask så att ingen ska se men ibland lyser allt igenom ändå >>

Jag förstod inte hur hon kunde ha så rätt, hon kände mig inte så varför kunde hon veta det här om mig? Kanske va jag rätt dålig på att spela med mina miner eller så va det faktiskt så att det gått så långt att jag inte längre kunde dölja mina mörka hemligheter som jag hade inom mig..
Hur som så mådde jag mycket bättre när jag gick ifrån henne sen för hon fick mig att inse många bra saker och jag gick ofta till henne när jag tyckte något kändes jobbigt och jag är tacksam att jag hade hennes stöd då.

Högstadiet tog slut och det blev dags att börja gymnasiet, jag hade som sagt valt samhällsprogrammet tillsammans med en kompis och vi började i samma klass. Första dagen verkade allt nytt och intressant och man kände sig så vuxen när man gick bland alla 2:or och 3:or och man kunde kolla på snygga killar i korridorerna hela dagarna haha. Det började rätt bra för mig i skolan men gick snabbt utför eftersom samhäll va väldigt teoretiskt upplagt och va man sjuk en dag så hade man en evighetshög med arbete när man kom tillbaka, vilket inte passade mig alls! Samtidigt hade jag inlett mitt första "riktiga" förhållande med en kille i Södetälje och va utom mig av kärlek och gick mest och tänkte på han om dagarna vilket inte gjorde saken bättre alls. Jag åkte till han varannan helg och varannan kom han till mig och det var en rolig tid men som tog slut ganska fort med tanke på att vi va väldigt olika och han tråkade ut mig.. jag valde också att hoppa av samhäll och gå om ett år till hösten och då börja på Barn & Fritidsprogrammet istället.
Det halvåret gick väldigt fort och det var dags för att börja om gymnasiet på nytt i en helt ny klass med helt främmande människor! För mig va det inte något problem eftersom jag inte är den blyga typen och jag tyckte bara att det var roligt att lära känna nya människor. För första gången i mitt liv fick jag kontroll på skolan och började prestera bättre än jag aldrig gjort tidigare, och det märktes också på mina betyg. Det här var något jag brann för - för det handlade om MÄNNISKOR! Jag tyckte att allt med skolan va jätteroligt.
Jag blev också tillsammans med en ny kille i samma veva som jag trodde att jag skulle vara tillsammans i hela mitt liv med men som sen skulle visa sig orsaka mycket smärta i mitt liv igen!
Han var extremt svartsjuk och hade koll på allt som inefattade mig och mitt liv. Han hade 100% koll på min mobil, vilka jag ringde till och som ringde till mig, vilka jag smsade med och vad ALLA mina kontakter hette och han visste direkt om jag fått en ny kontakt. Jag fick inte festa med mina vänner, även om det va så att jag bara skulle vara med mina tjejkompisar för då ringde han varje halvtimme och kollade vilka jag va med, vilka som va på festen, om jag pratat med någon kille och om någon kille hade flörtat med mig! Jag tog upp hans beteende med han flera gånger och sa att om han inte ändrade sig så skulle det inte funka längre och han lovade att han skulle bättra sig.. Blåögd som jag va så förlovade jag mig han och trodde att allt skulle bli bättre..

På vårkanten så började jag även äta min tredje sort P-piller eftersom jag inte tålt dom andra två jag ätit och snabbt började hela jag förändras, jag blev deppigare och deppigare för varje dag som gick och han gjorde det inte lättare för mig utan han tryckte långsamt ner mig mer och mer!
Jag minns en dag då jag skulle ner på stan med en kompis och kika på kläder och jag hade satt på mig ett grönt linne som va lite U-ringat, han kom fram till mig innan jag skulle gå och ifrågasatte mitt klädval och sa att jag inte fick gå ut med det. Jag sa att jag visst tänkte gå ut med det eftersom det var så varmt ute och innan jag ens hunnit prata klart så tog han tag i linnet slet av mig det så det gick sönder! Jag stod som chockad och fick inte fram ett ord utan gjorde snällt som han sagt och gick och satte på mig en långärmad tröja istället. HELT GALET!!

Den sommaren så åkte han och jag med min familj på semester och inte ens då kunde han uppföra sig normalt och släppte mig inte med blicken en sekund utan gick efter mig varje steg jag tog och hela min familj märkte och såg vilket sen blev pinsamt för mig när mamma försökte ta upp det med mig och jag bara förnekade allt! Hon tog även upp att jag inte var mig själv och sa ordagrant << Innan han börjar slå dig Clara, ta dig ur det där såfort du bara kan för han kommer göra det! >> Jag blev så arg att det bara svartnade framför mina ögon, jag reste mig upp och greppade tag i min datorstol och hade inte mamma i samma stund flyttat på sig så hade jag kastat den på henne! Jag skrek och var helt vansinnig men ändå någonstans inom mig så visste jag att hon hade rätt..

Jag gick sen dagarna i ända och tänkte på vad mamma sagt, jag började analysera han ännu mer och bestämde mig till slut för att göra det mamma sagt.
Jag träffade han en dag efter skolan och berättade lungt varför jag ville göra slut, han grinade krokodiltårar och försökte övertyga mig om att han aldrig skulle behandla mig så igen men det spelade ingen roll. Jag gjorde slut! Och det va det bästa jag gjort. Innan jag ens klivit av bussen hemma så började han terrorisera mig med samtal och sms och vilken dålig människa jag va och att han aldrig skulle lämna mig ifred, han skulle ha tillbaka förlovningsringen och menade på att den faktiskt var hans eftersom han betalat den. Men jag gav aldrig tillbaka den utan pantade in den mot pengar vid ett senare tillfälle!

För första gången på länge så började jag må riktigt bra!

När jag va tolv år så började jag i en skola i stan för första gången i mitt liv och det öppnade hur mycket möjligheter som helst för mig och mina vänner.
Vi insåg att vi faktiskt kunde gå på stan istället för att vara i skolan men för mig innebar det också ett stort problem, jag kunde träffa på pappa! Jag minns hur mycket jag hatade och vägrade att gå på stan för att jag inte ville träffa på han med mina vänner när han kanske skulle vara full. Så medans mina vänner gick på stan så åkte jag hem!

Jag fick lite av mitt barnbidrag för första gången vid tolv årsåldern också och det öppnade en del för mig och jag skulle äntligen få köpa det jag ville och en massa kläder.. Trodde jag ja! Mamma hade samtidigt bestämt att jag skulle börja betala en del saker hemma som säkert många kan tycka är självklart men det håller inte jag med om, man ber inte sin tolvåriga dotter att betala för sina bindor och tamponger eller shampoo och balsam!!
Jag blev vansinnig och vi hade väldigt många bråk om det där men såklart fick ju hon sin vilja igenom hela tiden. Jag minns att hon lovade att hon skulle hjälpa till att betala vinterjacka och skor för att det va lite dyrare saker och när vintern kom och jag behövde en ny jacka så tog hon med mig till en Second Hand butik och sa till mig att jag skulle leta efter en jacka jag ville ha!! Jag trodde hon skämtade, det värsta man kunde göra när jag va liten och i den åldern va att ha på sig begangnade kläder.
Hon sa att antingen får jag ta en jacka där inne eller så skulle jag få betala den själv och att jag va otacksam som höll på sådär när hon va snäll och skulle hjälpa mig.. Jag sket i det sista hon sa och gick ut därifrån och det året köpte jag för första gången en vinterjacka själv.

Jag köpte det mesta själv och där på vintern va det även dags för julafton och julklappar. Jag bad mamma om att få lite extra eftersom 600 knappt räcker någonstans men det kunde jag glömma, jag fick skylla mig själv för att jag inte börjat spara i tid. Vi blev osams som vanligt men jag sket i henne och köpte mina julklappar för mina 600 för hon skulle fan inte få sitta där på julafton och se mig skämmas för att jag inte haft råd!

Sen jag kom in i tonåren har mamma och jag aldrig gått ihop, vi har bråkat mer än jag någonsin bråkat med någon annan det är tråkigt men sant!

När jag var 13 år så träffade pappa en ny tjej som visade sig vara min gamla lekisfröken och till en början va jag glad att han träffat henne eftersom jag alltid tyckt om henne väldigt mycket men efter ett tag så förstod man att anledningen till att dom blivit tillsammans va att hon hade samma problem med alkoholen som pappa!
Den vintern så skulle jag och min bror göra vår första resa tillsammans med pappa. Vi skulle få åka med han, hans tjej och hennes två vuxna döttrar till Vemdalen och åka skidor i 4 dagar (tror jag det var) och till en början va både jag och min bror lite misstänksamma över det hela men gick sen med på att följa med och mamma sa också att vi skulle ge pappa en chans och han hade ju faktiskt med sig sin tjej!!!

Vi började vår långa resa dit upp och det tog en evighet men vi hade roligt i bilen och jag såg en annan sida av pappa som jag tidigare aldrig sett, han visade oss mycket efter vägen och ivrigast blev han när han fick visa oss renar som gick över vägen när vi kommit nästan ända fram, en rätt rolig bilresa och mina förväntningar blev såklart skyhöga!!!

Vi kom fram till stugan som va väldigt stor och låg lite avskilt, det va ett jättefint ställe. Mina skyhöga förväntingar försvann lika fort som jag känt det för det första pappa gjorde när vi packat upp allt var att sätta sig på soffan och ta en wiskey. Men det blev bara mer efter den... Jag minna att jag hade min dagbok med mig där jag började skriva hur mycket pappa drack och jag kommer ihåg att det va en hel del men inte hur mycket.

Andra dagen var likadan efter att vi varit i backen och åkt skidor, pappa satte sig på soffan och drack men den här kvällen bestämde vi oss för att spela spel och pappa ville vara med. Vi satt runt det runda bordet i köket med någon grön ful vaxduk på, och allt till en början gick bra tills pappa hade fått kanske en klunk förmycket i sig och han skulle börja reta upp sin tjej! Han skrek och hävde ner glaset från bordet mitt framför ögonen på mig och min bror.. Hon försökte lugna ner han samtidigt som min bror gjorde ett stort "misstag" och gick ut och ringde mamma... När han kom in frågade såklart pappa vem han pratat med och han sa mamma, pappa röck hans mobil ur handen på han och gick ut och ringde upp mamma och hotade och skällde på henne och skrek..
I dom sekunderna ångrade jag att jag inte varit mer misstänksam innan resan och aldrig följt med för det va den värsta resan jag varit på i hela mitt liv!
Den ilskan jag kände i hela mig och att jag kunde vara så jävla blåögd som verkligen trott att pappa skulle ha förändrats, det va för mig helt vansinnigt och jag kände mer hat mot pappa än jag tidigare känt och jag minns att jag skrev i min dagbok på vägen hem: Om du skulle dö skulle jag skratta!

Och för första gången önskade jag att min pappa vore död!

Efter en tid full med bråk mellan mamma och pappa om mig och brorsan så va det en helg jag minns speciellt, jag kommer ihåg att det va snö men inte om det var innan eller efter jul men ialla fall så skulle pappa hämta oss för att han skulle ha oss en helg. Han hämtade oss ute hos mamma och det gick bra, jag satt i fram och min brorsa i bak och när vi kommit in till stan så tar pappa upp sin mobil och ringer ett samtal och jag märker att vi inte alls svänger av mot farmor utan åker i motsatt riktning och det var inte vad pappa sagt till mamma.
När jag frågar pappa om vart vi ska så säger han att det ska bli en överraskning och vi åker ut ur stan.

Jag kommer ihåg när vi åkt långt utanför stan att vi åkte upp för en jättelång backe med ett stall på vänster sida och sen kom man upp till ett stort rött hus (det var väldigt mörkt ute) och ett garage.
När vi parkerat bad pappa oss att ta med oss våra saker och följa han in i huset. Innan vi ens kommit in så möttes vi av en kvinna med svart hår och ett stort leende på läpparna och jag fattade ingenting! Hon kom fram och skulle krama oss men jag backade, jag kan ju inte krama någon jag inte vet vem hon är?! Och då fick jag skäll av pappa för att jag va oartig... Hon stod där och pratade om att pappa pratat och berättat så mycket om oss men jag hade svårt att tro henne för vad hade han och berätta om oss egentligen?
Efter en stund när vi stått och lyssnat på hennes kackel så kommer det fram en liten knubbig tjej med riktiga korkskruvar till hår! Det visade sig att det va dottern och hon va 5 år... Jaha tänkte jag, ska det här bli vår nya familj? Kommer pappa bli av med sina problem nu?

Det var pappas första tjej och jag och min bror trivdes jättebra med henne och hennes dotter. Dom va snälla och omtänksamma och fick pappa att dricka mindre en tid...
Men som sagt bara en tid, jag minns en annan helg när vi åkte dit och då hade hon fattat vad pappa hade för problem. Hon hade hittat flaskor gömda överallt, kommit på pappa med att gå upp mitt i natten och stå och halsa i sig sprit! Hon slängde ut han och han hamnade hos farmor igen..

Efter en kort tid så träffade pappa en ny tjej men som inte alls va lika trevlig och hennes son gillade varken jag eller min bror även fast han så ganska många år yngre än oss.
Pappa verkade trivas bra med dom och dom försökte få mig och min bror att känna oss hemma, vi fick ett eget rum i hennes lägenhet där dom bodde och både pappa och hon fjeskade väldigt mycket för oss men jag visste att det bara va en bluff! Dom köpte hus och fick för sig att allt skulle bli så jäkla bra och då hade jag kanske hunnit blivit 10 år någonting och va där kanske bara en gång för mer hann man inte innan dagen kom och hon kastade ut pappa för hon också insett vad han va för människa!

Den här gången fick han tag i en lägenhet och flyttade in i den.. Vi hörde inte av pappa på ett bra tag innan han väl ringde och frågade om vi inte ville komma hem till han någon helg och vi lovade att göra ett försök! Vi åkte dit en fredag och allt var bra till en början, han lovade oss att vi skulle gå ner på stan på lördagen och vi skulle köpa nya kläder och för första gången så va det kul att vara hos pappa! Jag och min bror sov inne i pappas säng och han på soffan och på morgonen när jag och brorsan vaknat och skulle väcka pappa så vaknade han inte, han hade suttit uppe och druckit hela natten och det gick knappt att få liv i han... Det gjorde ont i mig när jag såg min brors tappra försök att få pappa och vakna och till och med försökte locka med att spela tvspel men pappa bara snästa av han! Farmor kom dit under dagen men fattade ingenting och pappa var bara arg mot henne och gapade och skrek så hela den dagen tillbringade jag inne på hans toalett med låst dörr och försökte läsa en bok som jag fått!

Sen mot kvällen så kom mamma och hämtade oss och det var en lättnad...

Vid den här tiden började jag förstå att allt som pappa sa bara var en massa lögner, han lovade och lovade men det blev aldrig som han sagt! Man blev lika besviken varje gång men ändå så föll man för hans ord hela tiden för det var ju faktiskt min pappa....

Jag kommer ihåg samma dag som jag fyllde 12 år, då visste jag att jag fick bestämma själv om jag ville träffa pappa eller inte och jag sa först till mamma att jag inte ville det men hon försökte ändå få mig på andra tankar för att det "faktiskt" var min pappa.. Hon kunde kunde försöka hur mycket hon ville men jag ändrade inte mitt beslut och ringde upp pappa för att berätta mitt beslut.
Först så lyssnade han medan jag berättade varför jag inte ville träffa han någe mer men när jag sen började dra upp han alkoholproblem så blev han arg och sa << Men lilla gumman vart har du fått det ifrån? Jag har inga problem >> Jag var så arg så hela jag skakade, efter vårt samtal tog jag tre vaser som jag hade på mitt rum och kastade in dom i väggen så dom gick i 1000 bitar!!
Jag hade tidigare fått en prenumeration på Min Häst av pappa och alla tidningar jag visste att jag fått av han rev jag sönder i miljoner pyttesmå bitar i en hög på mitt golv..

Jag minns att jag satt där på golvet och tänkte, undra om det är såhär det känns för pappa när han har sönder mitt hjärta?!

Även fast mamma och pappa flyttat isär så fortsatte helvetet. Pappa kom hem till oss på kvällar och nätter och skrämde livet ur mamma genom att stå och banka och slå på ytterdörren, han hade gjort henne så illa i alla dessa år och eftersom det var vi som bodde kvar i huset så visste han fortfarande vart vi bodde..

Pappa hade flyttat hem till farmor då och även om mamma fick ensam vårdnad om mig och brorsan så ville hon ju ändå att vi skulle försöka ha en hyffsat bra kontakt med pappa (jag kan hata henne för det idag) och därför blev det i början så att vi skulle träffa pappa varannan helg..

Nästan samtidigt så träffade mamma en ny kille som hon blev tillsammans med som jag tydde mig väldigt mycket till och jag förstod att hade jag haft han som pappa istället så hade jag aldrig behövt vara avundsjuk på mina kompisar för att dom hade bra och normala pappor.

Jag minns ett tillfälle då jag och brorsan en helg skulle vara hemma hos farmor för att träffa pappa. Jag hade jätte ont i magen och var orolig flera dagar innan men sa aldrig något om det till mamma utan va bara tyst. Vi kom dit på fredagen och vi kanske åt eller något sånt och sen berättade pappa för oss att han tänkte gå ut på krogen med sina kompisar och att vi skulle få vara med farmor på kvällen och bara där kände jag mig så jävla besviken! Det va den första helgen vi skulle tillbringa med pappa och man hoppades ju såklart att man skulle få umgås med han då.. Efter att pappa gått ut med sina kompisar så gick jag in i farmors garderob och ringde mamma och berättade om vad pappa hade sagt till oss och bad om att hon skulle hämta oss och ta hem oss och då kom den andra besvikelsen, mamma sa att hon druckit vin och inte kunde göra något och att vi skulle stanna kvar till dagen efter, jag kände hur klumpen i magen bara växte när hon sa det!
Hon bad om att få prata med farmor och då hade hon sagt till farmor att hon skulle bädda till mig och brorsan inne i hennes rum för hon ville inte att vi skulle behöva se pappa när han kom hem full på natten sen.
Min farmor som aldrig trott på att pappa hade några problem sa naturligtvis ingenting till oss utan bäddade i vardagsrummet på golvet och sa bara helt lungt att vi fick sova där.
Vi gick och la oss och somnade några timmar innan jag vaknade av att pappa satte in nyckeln i låset, öppnade dörren och nästan ramlade in. Han stod i hallen och bara gungade fram och tillbaka och jag minns hur jag kikade på han under vardagsrumsbordet, jag såg sen hur han drog fram en hel flaska ren VODKA ur ena sidan på jackan och öppnade korken och sen halsade i sig hela flaskan! Ingen rolig syn för en 8 åring som inte knappt ska veta vad alkohol är.

Dagen efter låg han som död på soffan och jag ringde mamma och hon fick komma och hämta oss.

Såhär såg det ut nästan hela tiden i mitt liv, pappa lovade och lovade att allt skulle bli så bra och han skulle bättra sig och bla, bla, bla!! bara skitsnack.
Ett annat tillfälle när vi va en gång hemma hos farmor med pappa så hade han lånat en kompis bil och sa till mig och min bror att vi skulle åka ut till min farbror och hälsa på, jag försökte avstyra och säga till pappa att vi inte ville åka eftersom att han va jättefull men jag hade ingenting att säga till om och min bror som inte vågade säga ett pip till pappa satt redan i bilen och jag kommer ihåg hur jag tänkte att jag absolut inte tänkte låta han åka själv med pappa och att om han dör så ska jag dö samtidigt!
När vi kommit en bit på vägen så märktes det hur full han va, vi åkte sicksack över vägen och höll på å köra i diket 1000 gånger. När vi kom ut till min farbror så märkte han att pappa druckit och drog med pappa bakom huset, när jag gick dit så såg jag hur han stod och skrek till pappa och tröck upp han mot väggen men vad jag sen inte kunde förstå och än idag inte kan förstå är hur han kunde vara så jävla dum så han lät pappa köra tillbaka med oss in till stan!

Varför, Varför, Varför?

Det är ett ord som följt mig igenom hela mitt liv. Jag har försökt analysera det ordet flera gånger men det finns ingen bra förklaring till det ordet ibland..

Allt började egentligen långt innan jag föddes men det känns inte relevant att ta upp så jag börjar där ordet varför började förfölja mina tankar dagarna i ända.
Men ska jag vara ärlig så minns jag inte när det började exakt, för sålänge jag kan minnas så har jag haft en pappa med allvarliga alkoholproblem.
När jag tänker på min barndom så ser jag många ljusa saker men också ett stort svart mörker!

För min pappa och också min familj bröt helvetet lös på riktigt när hans företag gick i konkurs. Trots att han visste att han hade anlag för att bli alkoholist så valde han flaskan före oss för att dämpa sin ångest.
Han gick ner sig totalt!
Han hade hela sin fina familj som han kunnat fått stöd av, min mamma, mig och min lillebror (jag tror att jag måste ha varit kanske 5-6 år när hans företag gick i KK) men ändå började han ligga hemma på soffan istället för att ta tag i sitt liv och njuta av det....

Det blev svårt för hela min familj att kunna leva som vanligt när vi alltid fick ta hänsyn till pappa när han låg på soffan på dagarna och va stupfull. Jag kunde aldrig ta hem kompisar för man visste aldrig hur det var hemma! Till saken hör också att när pappa drack så blev han en väldigt elak person, han är kvinnomisshandlare!
Därför fick man alltid tänka på vad man sa eller gjorde eftersom att det alltid va mamma som fick skulden och då slog han henne..
Jag har sett pappa arg fler gånger än jag sett han glad och när jag var liten va det min stora skräck, jag har aldrig varit rädd för något inte spöken, skräckfilmer eller något utan det ända som fick mig rädd va pappa.

Den rädslan jag kände för han under hela min uppväxt går inte att beskriva, jag såg han slå mamma och då va det som att någon högg en kniv i mitt hjärta och samtidigt som man blev utom sig av rädsla så började man bygga upp ett stort svart hat som inte ens går att beskriva i ord!
Jag kommer ihåg första dagen i ettan och min pappa va med mig eftersom mamma inte kunde. Han stod vid tavlan i ena delen av klassrummet och såg bara besvärad ut... Den dagen kommer jag ihåg att jag för första gången blev avundsjuk på min kompis vars pappa också var med för att hennes pappa satt bredvid oss för att ge oss den tryggheten av att det va en helt ny grej som hände i vårat liv. Han skrattade med oss när vi småpratade när vi fick våra första "riktiga" skolböcker och vi kände oss så stora! jag minns också att jag blev så avundsjuk på henne för att hon fått tagit hål i öronen och inte jag, jag sa till pappa att jag också skulle vilja ha det och det ända han sa va << du får prata med mamma >> !!!

Det är det sista jag kommer ihåg av skolan för 4 år framåt! Men familjeförhållandet hemma minns jag som igår, det va spänt och pappa drack bara mer och mer och det va nog också ungefär då jag började förstå att pappa hade problem.

Jag kommer ihåg en kväll då mamma jobbade och pappa skulle vara hemma med mig och min bror, det va en fredag och jag och min bror satt i vardagsrummet och kollade på Robinson när pappa kommer in och säger att han ska åka till kiosken en bit bort och köpa snus och att vi skulle uppföra oss och att han snart skulle vara tillbaka.
Vi fortsatte att äta chips och kolla på tv och till slut började båda undra vart pappa hade tagit vägen, klockan va mycket och jag va då 7 år och min bror 6 år och vi visste att vi inte fick vara uppe sålänge men vi blev rädda och trodde att det hänt något... Jag vet att timmarna gick och jag kommer ihåg att skräcken kröp i hela mig, jag tog på mig mina skor och gick ut på gräsmattan och stod och skrek efter pappa i hopp om att kanske få ett litet svar.. Men nej...
Jag gick in och ringde till min kompis som bodde lite längre än en åker bort och när hennes mamma svarade så la jag på luren för jag kände mig så fånig och visste att det skulle göra pappa så arg om han fick veta att jag ringt dom.. Det jag inte tänkte på va ju att dom hade en nummerpresentatör och såg att det va vårat nummer så hon ringde upp! När jag svarade brast det för mig, jag grät hysteriskt men fick fram att pappa lämnat oss för att köpa snus och inte kommit tillbaka.. Jag minns att hon försökte lugna ner mig och sprecis när hon sa att hon kunde komma hem till oss så såg jag pappas lysen på bilen köra upp för våran uppfart och då la jag på luren utan att säga något! Och sen kommer jag inte ihåg något mer från den kvällen.

Dagarna fortsatte lika dant tror jag och ett år senare i början av sommaren så bröt min lillebror benet och då hade allt börjat ordentligt... Jag kommer ihåg just en kväll när mamma lovat oss att få sova på golvet i vardagsrummet eftersom min bror hade gips så kunde han inte sova så bra och vi skulle sova där inne med mamma.. Pappa vaknade upp där på natten och började skrika på oss för att vi låg där på golvet och mamma tog med sig mig och min lillebror upp på övervåningen till deras sovrum och därifrån hörde jag hur dom bråkade och jag hörde pappas slag! Jag kommer ihåg att dom hade ett fönster öppet och myggnät för och att jag hörde pappa smälla i ytterdörren för att sen gå ut och spy nedanför fönstret där jag och min bror låg i deras säng och skakade. Mamma kom sen och vi sov alla tre i deras säng och jag minns att jag kramade om min lillebror och sa att allt skulle bli bra eftersom han trodde det va hans fel att pappa skrek och att det var för att han brytit benet!

Den sommaren är den jag minns bäst ifrån att jag var liten, då hände allt på en gång och det blev bara värre och värre.
Sista tillfället jag kommer ihåg som min familj var samlad var när vi lånade mormors och morfars sommarstuga tillsammans med en annan familj. Det va mammas bästa kompis och hennes familj som hade två barn som dottern va ett år yngre än mig som jag jämt lekte med och min bror och hennes bror lekte alltid. Allt började bra och vi grillade och åt mat på kvällen tills det va dags för oss barn att gå och sova.
Jag och R (som jag tänker kalla henne) sov i mitt rum som jag har där och vi låg och skrattade och pratade en stund innan vi somnade... Sen vaknade jag på natten av att jag hörde mamma och pappa stå och skrika på varandra så jag gick upp och gick ut på stora altanen och såg mamma och pappa stå nere på gräsmattan nedanför och skrika på varandra och i samma ögonblick som mamma tittar mig med sönder gråtna ögon så tar pappa upp en silver kandelaber (en flerarmad ljusstake) och ska precis kasta den i ansiktet på mamma när min farbror springer upp bakom pappa och i sista sekunden tar tag i hans arm och den remlar istället ner framför hans fötter! Där blev det svart för mig en stund och sen minns jag bara när vi packade in allt i bilen samma natt och jag och min bror och mamma åkte med R:s familj in till stan och skulle sova hos dom.. Jag minns när vi kom hem till dom och jag och R skulle lägga oss i hennes rum och jag kunde inte sova så jag gick ut till mamma som låg i deras bäddsoffa och la mig bredvid henne. Hon va vaken och jag minns att vi låg och pratade och till sist så frågade jag << kommer du och pappa att skiljas nu? >> och mamma sa << Jag tror det>>...

Jag tror att vi sov hos R:s familj i närmare en vecka innan vi väl tog steget att åka hem till oss.. Först åkte vi ut till mormor och morfars sommarstuga för att städa upp och där såg det ut som kaos och pappa hade bara lämnat det med ett bord vält på sidan. Vi städade upp och sen åkte vi hem till oss och började packa ur bilen och min bror va så glad för att han skulle få träffa pappa så han sprang in men kom ut knappt ett ögonblick senare och grät hysteriskt, pappa låg tydligen i soffan (lika full som en kastrull) och hade sagt något i stil med << Vad fan gör du här? >> Så min bror satte sig i bilen och grät..
Jag och mamma gick in och jag la min gosedjurskanin och snuttefilt på första trappsteget upp till övervåningen och gick och satte mig på kökssoffan medans mamma plockade in matvaror i kylen och då kom pappa in i köket.. Han frågade vart vi hade varit och jag svarade innan mamma ens hunnit tänka, att vi varit hos R:s familj. Pappa tittade inte ens på mig och började trigga igång mamma och skulle reta upp henne till max och då vissta jag vad som höll på att hända!
Jag vet att jag reste mig upp och sa << Mamma kom så åker vi tillbaka till R och dom >> och så tog jag min kanin och min snuttefilt och gick ut till bilen och sa till min bror att sitta kvar..
Jag väntade en liten stund på mamma som inte kom och sen gick jag in i huset igen och jag vet att jag kände hur mitt hjärta höll på att stanna när jag inte hörde ett ljud från varken mamma eller pappa men jag gick in i hallen och ställde mig och såg rakt in i köket och då förstod jag varför det va så tyst...
Där satt mamma på kökssoffan i total panik med pappa på huk nedanför sig, han höll ett stadigt grepp om hennes vänsterarm och den andra handen knuten några cm från hennes ansikte! Jag kunde inte förmå mig själv att säga något så först stod jag bara tyst och skakade, jag va så rädd av det jag såg.. När mamma sen tittade mig i ögonen så vet jag att pappa vände sig om och också tittade på mig när jag bara stog där med fotbollar till ögon men jag tittade aldrig på han och sa sen helt lungt << Mamma vi åker nu >>. Pappa släpptde greppet om mamma och vå åkte in till stan och va där några dagar...